Ingemar går i 8 A. Han känner sig oerhört ointressant och tråkig. Lika tråkig som den bok han blir tvingad att läsa som sommarläxa. Vem läser böcker nuförtiden? Och på sommaren? På riktigt? Ingemar hatar sitt liv, hatar att han aldrig gör nåt coolt. Och sen plötsligt sätter sig en helt udda flicka bredvid honom och bjuder med honom på en helt udda grej. Förtjusning. Kärlek.

Sommarlovet spenderar Ingemar på landet. Han hatar landet. Flickan är i stan.
Ingemar inbillar sig vad hon sysslar med där, vem hon umgås med och vilka alla saker som kan gå fel, men han checkar aldrig fakta utan våndas med sina falska fantasier. Han börjar läsa boken och jämför sina egna plågor med bokens Werthers lidanden.
På hösten då han möter  flickan igen undrar hon varför han inte hörde av sig? Ja, varför, varför, varför? Han kan inte svara, han vet inte. I boken väljer Werther ett olyckligt slut för sig själv. Men Ingemar ser inte ett självskadebeteende som lösningen. “Jag är den enda som kan ändra på slutet”.
Han är kär, svår, passionerad, tungsint, han känner ändå att livet är mer än han tänkte.

REGI Jukka Aaltonen
PÅ SCENEN Ingemar Raukola
TEXT Johann Wolfgang von Goethe, Erik Holmström, Eva-Maria Benavente Dahlin, Hans Christian Thulin

Uppföranderätt: Agency North / Colombine Teaterförlag.